Jag undrar, jag grubblar och
jag tänker.
Du undrar, du grubblar och
du tänker.
Jag vill vara objektiv, jag vill inte tycka och tänka för mycket fastän det är det mest naturliga som finns för mig. Jag hymlar oftast inte, jag orkar inte hymla för det har jag lärt mig de senaste åren att jag är jag och jag tänker inte ändra mina åsikter för att det ska låta bättre i någon annans öron.
Jag försöker att inte bli så provocerad av allting som sker runt omkring mig, men jag är sån. Jag blir provocerad och det är lätt.
Jag kan bli provocerad av en liten grej jag ser på stan, det kan sätta sig i mitt huvud och gnaga i veckor, tills jag har grubblat och kommit fram till olika anledningar till varför jag påverkades av det och varför personen som jag påverkades av gjorde som hon/han gjorde eller om den personen ens gjorde något.
Ibland kan vi människor sända ut signaler. Omedvetet eller medvetet, det är oftast upp till oss själva. Vi sänder ut olika signaler genom att vara den vi är eller den vi vill vara. Vi sätts i "fack" och för de flesta så känns de tryggt, även om vi finns i ett "fack" som vi egentligen inte vill vara i så finns vi i alla fall i ett "fack".
"Facken" kan vi delas in i beroende på t.ex. vilket yrke vi har, hur vi ser ut, vilka människor vi umgås med, hur vi väljer att uttrycka oss, vilken familjesituation vi har osv.
Detta är bara mina teorier, jag säger inte att det är så det är eller inte är. Detta är bara vad jag tror, sen om du tycker likadant eller inte är upp till dig.
I tidig ålder börjar vi påverkas av omvärlden, saker som umgänge, socialt arv och media kan göra att vi undermedvetet börjar tycka och tänka på ett visst sätt. Det är det inget fel på, för så är det för alla.
Men vissa människor hittar naturligt in i sina "fack", vissa finner sig i att vara i samma "fack" som t.ex. sina föräldrar som har ett fint yrke, gick i en bra skola eller umgicks med en viss sorts människor.
Men för vissa människor faller sig inte detta lika naturligt, det gjorde det inte för mig heller kan jag berätta.
Jag kommer inte ihåg exakt vilken ålder jag var i men det var väl 12-14 års åldern. Jag började förstår att jag är en kreativ människa, men jag förstod inte hur jag skulle uttrycka det. Detta ledda till frustration. Jag ville synas, jag ville att folk skulle höra min så kallade "historia" en sån där som alla i yngre tonåren har ni vet.
Jag kommer ihåg hur förtvivlad min mamma var när sminket runt mina ögon bara blev svartare och svartare, när jag ville köpa bandtröjor, när mitt hår var mörkt och när jag lyssnade på musik som i många föräldrars öron inte är någon bra musik.
Jag förstod det inte då, men idag gör jag det.
Jag ville vara i ett "fack". Jag ville känna samhörighet med någon, jag vill känna att jag var mig själv, att jag hade kontroll över mitt eget liv och att jag gjorde mina egna val. Jag var "vuxen" i mina egna ögon och jag tyckte inte alls det var något fel med att jag ett tag inte ens ville gå gymnasiet.
Jag är inte troende men idag kan jag tacka gud för att jag fick en vändpunkt och bland annat sökte till gymnasiet.
Jag kan tacka min mamma för att hon mutade mig med pengar för att jag skulle gå och avfärga mitt hår och få det blonderat.
Men jag tackar nog mig själv allra mest, mest för att jag kom fram till att jag inte måste ha ett utseende som sticker ut ur mängden för att folk ska förstå att vi alla har någon form av historia att berätta.
Idag struntar jag till 98% i vad folk tycker och tänker på mig. Har jag en dålig dag, visst, då kan fel kommentar kännas. Men så är det ju för alla.
Men jag vet vem jag är, jag har kommit till insikt med mig själv, jag vet vad jag vill göra och jag vet vad jag kan göra. Dock vet jag inte om jag kan placeras i ett "fack", enligt vissa människor kanske. Men enligt mig själv är jag inte klar än, jag vill inte bli dömd av människor för jag är inte klar än, jag är bara 19 år gammal och kan fortfarande påverka den jag är.
Och jag hoppas att de ungdomarna som man ser på stan som man kanske skulle placera i "facket: alternativa, emos, punkare, gothare" och allt vad det nu kallas, jag hoppas att dom i tidigt stadium inser att de behöver inte placeras i ett fack, de behöver inte berätta sin historia för alla, de behöver inte veta vilka de är när de är 12-16 år gamla, för de vet de inte.
Hur mycket de än försöker övertyga en om att de vet vilka de är det är skitsnack.
De har en identitet, men de vet inte hur de ska handskas med den eller hur de ska följa de instinkter de får för att stå fast vid den.
Jag säger inte att jag tycker att man ska veta vem man är till 100% när man är under 16 år. Men man ska inte påstå sig veta det då heller. För jag anser inte att man som 12-16 åring kan stå med ryggen rak och handen på hjärtat och säga: "Jag är en....", "Jag är..." eller "Jag tycker..."
Det ni kan säga är: "Jag är en människa, Jag är (t.ex.) kreativ, Jag tycker såhär därför att..."
Men det hjälper egentligen inte att jag eller någon annan sitter och pekar finger åt andra människor.
För hur många gånger har man inte gjort tvärtemot vad ens föräldrar har sagt för att visa att man är självständig och att man tror sig ha "makten" över sitt eget liv?
Känner att jag tappat den röda tråden lite nu. Får nog sluta skriva innan jag spårar ut helt.
Ville mest bara skriva av mig.
Ta tankarna om identitetssökande ungdomar ut ur mitt huvud och ner här på bloggen. Förhoppningsvis slipper jag tänka mer på de nu.
Detta är bara mina tankar om saker och ting, säger inte att det är såhär det är.
Bollen är er nu, skicka gärna tillbaka den om ni har något vettigt att säga med grund i.
Kram
